Etikett: Fyra dagar fyra nätter

Den norska bokbloggaren “Flukten fra virkeligheten” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Just nu läser jag bland annat ”Fyra dagar, fyra nätter” av Morgan Matson som för vissa är mer känd under sin originaltitel, ”Amy & Roger’s Epic Detour”. Boken hör till sommartemat och är en av få jag kommer att läsa på svenska till temat.

Handling:
”Vi kunde göra vad vi ville, åka vart vi ville. Vi skulle korsa kontinenten. Vi hade bil, bensinpengar och ett mål. Vägen låg öppen framför oss.”

Amy Curry tycker inte att livet är så himla toppen. Pappan dog nyligen i en bilolycka, och sedan dess har allting varit riktigt jobbigt. Hennes mamma har bestämt att familjen ska flytta från Kalifornien till Connecticut för att starta på nytt. I samband med flytten måste Amy köra familjens bil tvärs över kontinenten. Problemet är bara att hon sedan bilolyckan vägrar köra bil.

Mamman fixar en chaufför, Roger, en kille Amy inte träffat sedan hon var liten, men hon är inte särskilt sugen på att sitta i en bil med en nästan okänd kille (dessutom oväntat snygg) i fyra dygn – vad pratar man om liksom?
Amys mamma har gjort en resrutt åt dem, bokat hotellrum, och till och med gett Amy en bok där hon kan skriva upp sina minnen från resan. Förutsättningarna är så där, tycker Amy. Men under de fyra dygnen hinner det hända massor; de tar den ena omvägen efter den andra och det blir en roadtrip de sent ska glömma.

Han tittade upp och verkade lägga märke till mig för första gången. ”Åh. Hej”, sa han. ”Leonard Cho.”
”Amy Curry”, sa jag.
”Angenämt”, sa han och vände uppmärksamheten mot skärmen igen. ”Vad du än gör, Sullivan, så unvik Conrads rum. Han har haft en kanin i sin garderob och den har vänt sig mot honom.”
”En kanin?” sa jag som inte var säker på att jag hade hört rätt.
”Vänt sig mot honom?” upprepade Roger.
Leonard skakade på huvudet. ”Det är inte vackert. Gör dig själv en tjänst och håll dig borta från hela den där soppan.”
”Absolut”, sa Roger. ”Tack.” Han höjde på ögonbrynen åt mig och gick ut i köket. Jag följde efter och såg mig omkring. Det fanns tecken på att ett antal personer delade det här köket, och att det inte fungerade helt friktionsfritt. Det fanns listor på väggen över sop- och städplikter, skåp låsta med hänglås och orden ÄT BARA DIN EGEN FÖRBANNADE MAT SÅ RÅKAR INGEN ILLA UT målade på väggen.