Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Je-mappelle-Agneta-framsida”Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig.”

Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för henne.

Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.

Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.

Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar.
Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com

Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.

Jag har inte läst så mycket av Emma Hamberg så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här. Jag hade kanske inte plockat upp den om den inte blivit nominerad till Årets Bok men tur var väl att jag gjorde det för jag gillade den.

Bokens huvudperson är en 49-årig kvinna så jag har lite svårt att identifiera mig med henne. Hennes relation med barnen sker dessutom genom Swish och hennes man bryr sig bara om fågelskådning och cykel, något hon mer eller mindre tvingas med på. Jag förstår inte varför hon inte sätter ner foten tidigare men samtidigt är jag helt fel person att säga något om detta. I bokcirkeln pratade vi lite om att det kan vara Agnetas enda möjlighet till ett band med barnen just nu och då vill hon hålla fast vid det men jag vet inte. Magnus som karaktär har jag i alla fall oerhört svårt för och lär mig aldrig att tycka om. De personer hon träffar i Frankrike däremot, Einar, Fabien och Bonnibelle, är alla en del i Agnetas utveckling och fyller verkligen sin plats i berättelsen.

Jag både ler och fnissar stundtals när jag läser boken men samtidigt finns det något djupare och sorgligare. Historien med Einar till exempel går många år tillbaka och är fortfarande som ett stort, öppet sår. Vi får samtidigt följa med på Agnetas resa att hitta sig själv.

Jag gillar de flesta av bokens karaktärer och tycker att många av dem utvecklas åt rätt håll under berättelsens gång. Jag gillar miljöerna i Frankrike, även om det ibland gränsar till för mycket. Överlag tyckte jag att det var trevlig läsning och jag uppskattar verkligen Emma Hambergs sätt att skriva.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplar!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emma Hamberg
Utgivningsår: 2021
Förlag: Piratförlaget
Utläst: 10 maj 2021
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Villa Freja | Malins Bokblogg | Hyllan | Bokprataren | Och dagarna går…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s