Jane Grey

Edward (long live the king) is the King of England. He’s also dying, which is inconvenient, as he’s only sixteen and he’d much rather be planning for his first kiss than considering who will inherit his crown…

Jane (reads too many books) is Edward’s cousin, and far more interested in books than romance. Unfortunately for Jane, Edward has arranged to marry her off to secure the line of succession. And there’s something a little odd about her intended…

Gifford (call him G) is a horse. That is, he’s an Eðian (eth-y-un, for the uninitiated). Every day at dawn he becomes a noble chestnut steed—but then he wakes at dusk with a mouthful of hay. It’s all very undignified.

The plot thickens as Edward, Jane, and G are drawn into a dangerous conspiracy. With the fate of the kingdom at stake, our heroes will have to engage in some conspiring of their own. But can they pull off their plan before it’s off with their heads?

Den här boken blev väldigt hypad när den kom ut för drygt fyra år sedan. Av någon anledning har det inte blivit av att jag läst den förrän nu, när tredje boken i serien nyligen kommit ut.

Boken är skriven ur tre olika perspektiv. Dels är det kung Edward, dels lady Jane Grey och dels är det lord Gifford Dudley. De utger samtliga en stor del av berättelsen och det är kul att få följa dem alla tre när de utsätts för diverse prövningar. Det som skiljer boken stort från historien är magi. Eðians (som de människor som kan förvandlas till djur kallas) lever nämligen inte på lika villkor som andra. Av många är de hatade och har tidigare blivit jagade och brända till döds. Många vet inte heller om att de har ärvt gåvan (eller förbannelsen som vissa anser).

Ursprungsberättelsen om Jane Grey finns delvis där men den har också skruvats till och fått en stor dos humor. Boken innehåller många minnesvärda citat, där en av dem är;
“No horse jokes,” he said.
”My lord, I apologize for the horse joke. If you put down the book—unharmed!—I will give you a carrot.”
He brandished the book at her. ”Was that a horse joke?”
”Neigh.”
”Was that a horse joke?”
Detta är alltså en konversation mellan Jane och Gifford, och bara en av flera som får det att rycka i smilbanden. Något annat jag verkligen tyckte om med boken var berättarrösterna som då och då dök in i boken och förklarade något, givetvis med en dos humor även där. Det går snabbt att läsa boken och den fångar mitt intresse direkt. Jag tycker om böcker där man vill ha mer och så var det här. När jag inte läste googlade jag upp historiska personer, kungar och drottningar i Storbritannien. Spännande!

Överlag tycker jag att det var en väldigt bra re-telling av Jane Grey och hennes öde. Jag ser verkligen fram emot att läsa om fler Janies och plockar nog upp My Plain Jane direkt efter detta.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows
Serie: The Lady Janies #1
Utgivningsår: 2016
Förlag: HarperTeen
Utläst: 9 augusti 2020
Finns hos: Adlibris

Andra som bloggat om boken:
Bokugglor | Nellons Bokblogg | Tickmicks Bokblogg

En smakebit på søndag drivs växelvis av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje söndag väljer vi ut en smakbit ur boken vi läser och delar med oss av det till er andra. Ett smart sätt att få veta vad andra läser och få boktips. Just nu läser jag bland annat ”My Plain Jane” av Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows.

Handling:
You may think you know the story. After a miserable childhood, penniless orphan Jane Eyre embarks on a new life as a governess at Thornfield Hall. There, she meets one dark, brooding Mr. Rochester. Despite their significant age gap (!) and his uneven temper (!!), they fall in love—and, Reader, she marries him. (!!!)

Or does she?

Prepare for an adventure of Gothic proportions, in which all is not as it seems, a certain gentleman is hiding more than skeletons in his closets, and one orphan Jane Eyre, aspiring author Charlotte Brontë, and supernatural investigator Alexander Blackwood are about to be drawn together on the most epic ghost hunt this side of Wuthering Heights.

Jane put a hand to her chest, as if she was now having true difficulty breathing. ”How could they solve Mr. Brocklehurst’s murder?”
”They can speak to the dead, apparently. I imagine they could simply ask him.”
”I have to go.” Jane started to gather up her painting supplies, in such a hurry she smeared paint on her dress. Then she was practically bounding up the hill in the direction of the school. Charlotte watched her go. She opened her notebook.
It’s the quiet ones who you have to watch out for, she read.
Jane Eyre had the opportunity and the motive to kill Mr. Brocklehurst, but could she have actually done it? Was she capable of cold-blooded murder for the good of the school? And if not, then why was she so agitated about the news of the Society? If not a murder, what else could Jane be hiding?
It was a mystery.
One that Charlotte Brontë intended to solve.