Käre Edward av Ann Napolitano

En sommarmorgon lyfter ett flygplan från New York till Los Angeles. Det är 191 passagerare ombord, bland dem en ung kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, en Wall Street-miljonär som flirtar med flygvärdinnan, en skadad soldat som återvänder från Afghanistan och två föräldrar som flyttar över landet med sina söner. När planet kraschar på ett fält i Colorado är den yngste av dessa pojkar, 12-årige Edward Adler, den enda som överlever.

Edward kämpar för att förstå meningen med sin överlevnad och för att hitta en plats i världen utan sin familj. I det nya hemmet hos mostern och hennes man är den enda trösten vänskapen med flickan i huset bredvid, Shay. Tillsammans gör Edward och Shay en häpnadsväckande upptäckt: gömda i familjens garage finns säckar med brev från släktingar till de andra passagerarna, adresserade till Edward.

Eftersom Edward växer upp i skuggan av barndomens plötsliga tragedi tvingas han konfrontera några av livets mest djupgående frågor: Hur gör vi det mesta av den tid vi får? Och vad betyder det att inte bara överleva, utan att verkligen leva?

När den här boken dök upp som månadens bok i bokklubben var jag först lite skeptisk men efter att jag hade läst beskrivningen tänkte jag ändå ge den ett försök. Min förhoppning var att det skulle vara en lite ledsam historia om att hitta tillbaka till sig själv och framför allt att försöka leva efter en stor tragedi. Till viss del hade jag väl rätt, även om jag blev lite besviken.

Boken handlar om en flygkrasch och vad som hände med den enda överlevande efter detta, 12-årige Edward. I några kapitel följer vi de olika passagerarna och personalen ombord på flygplanet och i några följer vi Edwards väg tillbaka efter kraschen. Detta tycker jag ger ett större djup i berättelsen och de övriga karaktärerna blir på något vis mer levande. Det handlar inte bara om Edward, utan även om de övriga 190 passagerarna som inte fick leva.

Relationen Edward bygger upp till granntjejen Shay är väldigt speciell. Som läsare förstår man snabbt att hon kommer att betyda mycket för honom. Till en början som en vän och ett väldigt stort stöd, men senare även på andra sätt. Breven som de hittar gömda i garaget utgör en stor del av Edwards bearbetning och att hon gör det tillsammans med Shay skapar oerhört starka band.

Det ÄR en fin och tragisk berättelse och boken är både välskriven och bra men jag trodde att den skulle slå mig med full kraft och det gör den inte. Den kommer inte att finnas kvar hos mig någon längre stund och det var så jag hade velat ha det. Jag vet inte om det beror på Edward som karaktär, berättelsen i sig eller något annat men den sjunker inte så djupt in i mig som jag hade önskat och jag lämnas med en besviken känsla och ett ”meh”. Jag måste dock säga att jag imponeras av Napolitano och hennes research kring detta och det faktum att hon inspirerats av tidigare flygkrascher. Jag ser fram emot att se och läsa mer av den här författaren för dåligt, det var det inte.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Ann Napolitano
Utgivningsår: 2020
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 31 december 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Malins Bokblogg | Litteraturkvalster | Boktanken | Och dagarna går…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s