Den norska bokbloggaren “Betraktninger” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Lazarus av Lars Kepler.
Handling:
En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.
– Det enda som fanns kvar av Jurek Walter var hans bål och ena arm, fortsätter Saga. Kyrkvaktmästaren berättade att han hade fraktat den uppsvällda kroppen på skottkärran genom skogen och lagt den på golvet i redskapsskjulet bakom kapellet. Men hans hund hade blivit som galen av lukten så han fick ta kroppen till det gamla krematoriet.
– Varför ringde han inte polisen? frågar Joona.
– Jag vet inte, han brände sprit och fuskade med bidrag, säger hon. Kanske hade han redan börjat bli dement.. Men han tog ändå några bilder på kroppen med mobilen om polisen skulle komma och fråga.. och så sparade han fingret längst in i kylskåpet.
Nålen tar fram en utskriven bild ur pärmen och ger den till Joona.
Han tar emot fotografiet och vinklar det så att blänket från lysrören i obduktionssalens tak glider undan från motivet.
På cementgolvet intill en röd gräsklippare ligger en pösig överkropp utan huvud. En pöl av vatten har vidgats under den. Det lösa lagret av vitnat skinn har hasat ner från bröstet och tre uppluckrade ingångshål lyser som jordiga kratrar.
– Det är Jurek, det där är mina träffar, säger Saga som har rest sig upp och ställt sig bredvid honom för att se på fotografiet.