Fredag igen och här kommer en ny författarintervju. Denna gång är det Andreas Norman som har fått ett par frågor att besvara. Andreas är i nuläget aktuell med thrillern De otrogna, som släpptes i augusti av Albert Bonniers Förlag.

Hej Andreas. Du gjorde karriär som poet för att sedan gå vidare via UD och nu skriva politiska thrillers. Hur hamnade du där du är idag?
– Att skriva har alltid varit något som gett mig ett eget rum, en plats där mina världar får frodas. Visst, ibland har idén att skriva en bok, en berättelse, gjort att jag låst mig och det är ett väldigt obehagligt och ångestladdat tillstånd. Men skrivande, att närma mig språk och hitta fram till situationer där en berättelse börjar leva, har alltid varit något som gett mitt liv mening. Jag försökte kombinera det med ett heltidsarbete som diplomat och tjänsteman på UD, men det gick inte. Skrivandet blev då en slags hemlig motståndshandling, en lek och en värld som jag hade bara för mig själv medan jag utåt sett bara var tjänsteman. Till slut krävde skrivandet sin rättmätiga plats. När de ekonomiska och praktiska möjligheterna uppstod så var det inte svårt att välja att lämna UD för ett liv där jag skriver och frilansar, det valet hade redan grott fram i mig under flera år. Det var en hemkomst i mig själv.

Din romandebut En rasande eld planeras att bli film. Hur långt har det projektet kommit? 
– Ett manus utvecklades av Oskar Söderlund, tillsammans med filmbolaget Tre Vänner/SF Studios. Sedan började Tre Vänner överväga att göra teveserie av detta, och nu vet jag inte mer än det som en chefsproducent på SF Studios sa till mig i våras när jag mötte hen i en korridor: ”Projektet lever!”. Film- och teveproduktion är långa, snirkliga processer med många inblandade, så jag är lugn. Berättelsen finns där.

Vad eller vart får du din inspiration ifrån?
– Jag hittar idéer till berättelser när jag hör om andra människor, deras relationer. Min senaste roman De otrogna bygger mycket på att jag funderat på människors kärleksrelationer och på mitt eget liv. Parallellt med det har jag läst om hämnd och försoning, gräl och aggressivitet i intima relationer. Det är fascinerande att undersöka de ytor som människor håller upp, hur de spricker, hur begär ruskar om till synes rationella livsbyggen, varför människor ljuger eller vad som händer när man missförstår varandra, förtiger saker. Kort sagt, hela den intensiva sociala och känslomässiga dynamik som alla lever med i kärleksrelationer, familj och vänskaper. Sedan har jag med mig en hel del material från mitt liv som diplomat och mitt arbete i och nära underrättelsekretsar, t.ex. i terrorismbekämpning. Det är fascinerande, slutna världar dit jag har haft tillträde. Därifrån hämtar jag ofta stoff. Det kan även vara skönt att försöka slippa sig själv och göra djupintervjuer. Ofta upptäcker jag då att jag ändå fört in djupt personliga motiv i berättelsen, just för att jag inte varit fokuserad på mig själv utan helt riktat mitt lyssnande mot någon annan. På det viset kan man indirekt locka fram djupt personliga teman som blir bra berättelser, tror jag.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Jag har flera platser för mitt skrivande. En plats är hemma, ett litet rum där jag har ett stort, svart bord och en hylla med researchlitteratur. Där satt jag i stort sett hela tiden när jag skrev 9,3 på Richterskalan, och även delvis under arbetet med De otrogna. Numer har jag även sedan en tid tillbaka en plats på ett frilanskontor i centrala Malmö, nära där jag bor. Det heter Svarta Lådan, och där sitter ett tiotal personer, främst skrivande journalister och nyhetsfotografer. Jag längtade efter ett socialt sammanhang att ingå i, och det passar mig fint att sitta där när jag skriver utkast. Journalisterna surrar lite sinsemellan och det blir som ett slags brus, det tar udden av prestationskrav och ger en känsla av att jag ingår i ett sammanhang. När jag sedan ska sitta med slutmanus drar jag mig tillbaka helt, isolerar mig i en sommarstuga nära havet i Skåne. Då behöver jag höra orden, kunna läsa texten högt och få vara absolut ostörd i arbetet med texten.

Vad skulle du vilja ge för råd till de som strävar efter att bli författare?
– Skriv mycket och läs mycket litteratur: all slags litteratur. Jag själv läser mycket lyrik och serieromaner när jag inne i arbetet med slutmanus. I skrivandet tror jag att det är bra att öva upp en vana att i början av en skrivprocess våga skriva utan att genast tänka att texten ”ska bli något”. Jag tror även att det är bra att utgå från det djupt personliga i skrivandet. Och att våga känna efter när det är roligt att skriva. Är det roligt betyder det förmodligen, för min del i alla fall, att jag är något bra på spåren. Alla som skriver behöver även några bra läsare, och jag tror att det är klokt att hitta några få som man med full tillit kan ge helt ofärdiga texter, bolla helt oklara idéer med, och som har förmågan att lyssna inkännande och kunna se vad som pågår även i en ofärdig text. Slutligen tror jag det är viktigt att kunna vila. Att hitta en rytm mellan att gå upp i ett arbete och skriva intensivt , och att kunna slappna av, låta texten ligga – särskilt när den är en besvikelse. Nya idéer uppstår ofta när man vågar släppa taget, i de små övergångarna mellan riktat arbete och vila.

Slutligen, hur ser framtiden ut för dig?
– Jag kommer fortsätta som författare och skribent, i olika former. Jag har precis påbörjat en lång utbildning för att skriva manus för film och teve, och det känns väldigt lyxigt att få den ytan för reflektion och att få pröva idéer och grepp för att fördjupa min förmåga att skapa berättelser. Jag kommer även bli en mer återkommande skribent för Sydsvenskans kultursidor och även skriva för andra tidningar och magasin. Djupt inom mig samlar jag mig nu för att börja skriva en ny roman, sannolikt en fortsättning på En rasande eld och De otrogna, med Bente Jensen som huvudperson, men ännu är inget bestämt. Det är ett ljuvligt läge, med många potentialer.
– Nu har min bok De otrogna kommit ut, och det kommer att bli en spännande höst med den, då jag får se om den säljer utomlands. Hittills vet jag att den kommer översättas till engelska och komma ut i Storbritannien sommaren 2018. Det finns även ett stort intresse från olika filmbolag för att göra en adaption av De otrogna. Jag befinner mig, tror jag, i en expansiv men samtidigt eftertänksam fas i min utveckling som författare.

Foto: Emil Malmborg