Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.