Dvalan av Camilla Grebe

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Efter Husdjuret etsade sig Camilla Grebe in i mitt läshuvud. Det var en riktigt bra bok och då blev jag såklart väldigt nyfiken på hennes nya, Dvalan. När förlaget skickade ut den som recensionsexemplar fick därför alla andra böcker vänta ett slag men nu är den läst och jag ska försöka ge någon form av omdöme.

I vanlig ordning hade jag inte läst särskilt mycket om vad den skulle handla om men den drog igång ganska kvickt med drogrelaterade händelser och därför trodde jag det skulle vara huvudfokuset men jag hade faktiskt fel där. Det handlade om något mycket mer intressant, spännande och djupt ingående. I detta fanns också inslag av religion, och narkotika då förstås. Det gjorde att handlingen trappades upp flera steg och blev än mer spännande. Till slut visste jag inte riktigt vem som var god och vem som var ond, om man kan säga så.

Vi träffar ju återigen Manfred och Malin på polisen. Manfred plågas ju av en hemsk händelse inom familjen samtidigt som utredningen fortskrider och det sätter förstås sin prägel på honom. Fokuset finns inte där fullt ut men det tycker jag bara ger honom mer trovärdighet. Vi har inte alla enbart bra dagar i livet, så är det. Hanne stöter vi bara ihop med en väldigt kort del av boken och även om det var lite roligt hade jag faktiskt kunnat vara utan henne.

Summa summarum så var även detta en riktigt bra bok och jag fortsätter imponeras av Camilla Grebes författarskap. Jag är riktigt sugen på att läsa hennes tidigare böcker men vi får se när det blir av. Dvalan är i alla fall ett hett tips till er som gillar böcker i genren – kanske en julklapp?

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret #3
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 24 november 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker i serien:
Älskaren från huvudkontoret (Flickorna och mörkret #1)
– 
Husdjuret (Flickorna och mörkret #2)

Annonser

En smakebit på søndag – Dvalan

Den norska bokbloggaren “Betraktninger” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Dvalan av Camilla Grebe.

Handling:
Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Utan pengar skulle jag vara en nobody. Varken Alexandra eller Jeanette skulle vara intresserade av mig.
För jag är ingenting. Jag kan ingenting. Och jag har ingenting.
Det är den bittra sanningen och det är lika bra att fejsa den.
Precis så är det. Du är ingenting. Ingenting.
– Vet du, säger hon lågt, men oväntat samlat. Jag är trött på att lösa dina problem. Väx upp. Och blanda inte in mig  i Igors jävla affärer.
Hon drar igen dörren men öppnar den nästan omedelbart igen.
– Och sluta för helvete att kalla mig baby, fräser hon så att spottet sprutar.
Dörren går igen med en smäll och jag blir stående i trapphuset.