Stella Grant likes to be in control – even though her totally out of control lungs have sent her in and out of the hospital most of her life. At this point, what Stella needs to control most is keeping herself away from anyone or anything that might pass along an infection and jeopardize the possibility of a lung transplant. Six feet apart. No exceptions.
The only thing Will Newman wants to be in control of is getting out of this hospital. He couldn’t care less about his treatments, or a fancy new clinical drug trial. Soon, he’ll turn eighteen and then he’ll be able to unplug all these machines and actually go see the world, not just its hospitals.
Will’s exactly what Stella needs to stay away from. If he so much as breathes on Stella she could lose her spot on the transplant list. Either one of them could die. The only way to stay alive is to stay apart. But suddenly six feet doesn’t feel like safety. It feels like punishment. What if they could steal back just a little bit of the space their broken lungs have stolen from them? Would five feet apart really be so dangerous if it stops their hearts from breaking too?
Den här boken fick jag i det senaste bokvänspaketet från Tina, och jag hade innan dess hört en hel del bra saker om den. Jag visste dock inte riktigt vad jag skulle vänta mig, precis som vanligt.
Att läsa om människor som är sjuka är inget som är obekant för min del. Jag har till exempel läst och älskat The Fault in Our Stars (sv. Förr eller senare exploderar jag) av John Green och tyckt väldigt mycket om Everything, Everything (sv. Ingenting och allting) av Nicola Yoon. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske att få läsa om en betydligt mer komplicerad tillvaro än min egen eller kunna sätta saker i perspektiv i efterhand. Jag lär mig också mycket nytt då jag bara måste söka upp saker som jag inte riktigt har koll på.
Boken framhäver Stellas känslor väldigt bra. Jag riktigt känner hennes ångest kring föräldrarnas skilsmässa och vikten hon lägger på sina axlar i och med detta. Hur hennes kontrollbehov styr en del av hennes liv, Abbys död som ligger som en tjock dimma över allt hon tar sig för och den känslan som måste infinna sig när man varit med och planerat en stor resa med sina kompisar som man sedan inte får vara med på för att man tvingas vara på sjukhuset. Det märks att hon har förlikat sig med tanken på ett liv på sjukhus, men vad har hon egentligen för val? När Will dyker upp i Stellas liv ställs allt på sin spets. Det som Stella tror sig ha vetat kanske inte riktigt stämmer, eller? Nya tankar börjar formas och Stella dras till det här obekymrade livet, trots att det kan innebära liv eller död för hennes del. Men hon vill ju bara leva lite..
Stellas och Wills relation utvecklas sakta men säkert, vilket jag tycker gör den mer trovärdig. Will har en hel del under ytan och det märks vid de stunder han blir mer allvarlig. I övrigt försöker han mest skratta bort sin sjukdom, vilket såklart påverkar Stella.
Jag är inte en läsare som gråter över böcker eller berättelser, men sedan jag fick barn har jag definitivt blivit mer blödig. Den här boken fick mig att börja gråta vid två tillfällen. Dels handlar det om Poe (ni som vet, ni vet) och dels var det slutet med ljusen. Jag kan inte skriva så mycket mer utan att spoila berättelsen men dessa två händelser framkallade alla möjliga sorters känslor hos mig. Jag rekommenderar varmt den här boken vidare, särskilt om ni tyckte om The Fault in Our Stars lika mycket som jag.
P.S. Om ni kikar in senare i eftermiddag kommer en video där jag jämför boken och filmadaptionen.
Mitt betyg: 5/5
Författare: Rachael Lippincott
Utgivningsår: 2018
Förlag: Simon Schuster
Utläst: 22 juli 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus
