Five Feet Apart av Rachael Lippincott

Stella Grant likes to be in control – even though her totally out of control lungs have sent her in and out of the hospital most of her life. At this point, what Stella needs to control most is keeping herself away from anyone or anything that might pass along an infection and jeopardize the possibility of a lung transplant. Six feet apart. No exceptions.

The only thing Will Newman wants to be in control of is getting out of this hospital. He couldn’t care less about his treatments, or a fancy new clinical drug trial. Soon, he’ll turn eighteen and then he’ll be able to unplug all these machines and actually go see the world, not just its hospitals.

Will’s exactly what Stella needs to stay away from. If he so much as breathes on Stella she could lose her spot on the transplant list. Either one of them could die. The only way to stay alive is to stay apart. But suddenly six feet doesn’t feel like safety. It feels like punishment. What if they could steal back just a little bit of the space their broken lungs have stolen from them? Would five feet apart really be so dangerous if it stops their hearts from breaking too?

Den här boken fick jag i det senaste bokvänspaketet från Tina, och jag hade innan dess hört en hel del bra saker om den. Jag visste dock inte riktigt vad jag skulle vänta mig, precis som vanligt.

Att läsa om människor som är sjuka är inget som är obekant för min del. Jag har till exempel läst och älskat The Fault in Our Stars (sv. Förr eller senare exploderar jag) av John Green och tyckt väldigt mycket om Everything, Everything (sv. Ingenting och allting) av Nicola Yoon. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske att få läsa om en betydligt mer komplicerad tillvaro än min egen eller kunna sätta saker i perspektiv i efterhand. Jag lär mig också mycket nytt då jag bara måste söka upp saker som jag inte riktigt har koll på.

Boken framhäver Stellas känslor väldigt bra. Jag riktigt känner hennes ångest kring föräldrarnas skilsmässa och vikten hon lägger på sina axlar i och med detta. Hur hennes kontrollbehov styr en del av hennes liv, Abbys död som ligger som en tjock dimma över allt hon tar sig för och den känslan som måste infinna sig när man varit med och planerat en stor resa med sina kompisar som man sedan inte får vara med på för att man tvingas vara på sjukhuset. Det märks att hon har förlikat sig med tanken på ett liv på sjukhus, men vad har hon egentligen för val? När Will dyker upp i Stellas liv ställs allt på sin spets. Det som Stella tror sig ha vetat kanske inte riktigt stämmer, eller? Nya tankar börjar formas och Stella dras till det här obekymrade livet, trots att det kan innebära liv eller död för hennes del. Men hon vill ju bara leva lite..

Stellas och Wills relation utvecklas sakta men säkert, vilket jag tycker gör den mer trovärdig. Will har en hel del under ytan och det märks vid de stunder han blir mer allvarlig. I övrigt försöker han mest skratta bort sin sjukdom, vilket såklart påverkar Stella.

Jag är inte en läsare som gråter över böcker eller berättelser, men sedan jag fick barn har jag definitivt blivit mer blödig. Den här boken fick mig att börja gråta vid två tillfällen. Dels handlar det om Poe (ni som vet, ni vet) och dels var det slutet med ljusen. Jag kan inte skriva så mycket mer utan att spoila berättelsen men dessa två händelser framkallade alla möjliga sorters känslor hos mig. Jag rekommenderar varmt den här boken vidare, särskilt om ni tyckte om The Fault in Our Stars lika mycket som jag.

P.S. Om ni kikar in senare i eftermiddag kommer en video där jag jämför boken och filmadaptionen.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Rachael Lippincott
Utgivningsår: 2018
Förlag: Simon Schuster
Utläst: 22 juli 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

The Retribution of Mara Dyer av Michelle Hodkin

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

Mara Dyer wants to believe there’s more to the lies she’s been told.
There is.

She doesn’t stop to think about where her quest for the truth might lead.
She should.

She never had to imagine how far she would go for vengeance.
She will now.

Det var ett bra tag sedan jag läste de första två delarna i den här trilogin och jag kände nu att det var dags att avsluta den. Jag kom ihåg en del om vad som hade hänt men jag tycker också att jag fick ganska bra påminnelser under läsningens gång och kände mig liksom inte förvirrad på något sätt.

Andra delen slutade ju med en rejäl cliff-hanger och jag hade nog hoppats på en bättre början här på grund av det. Tyvärr började det ganska segt och fortsatte så genom hela boken. Eftersom jag tyckte så bra om de två första böckerna är det klart att jag hade ganska höga förhoppningar på den här men den gjorde mig besviken, helt klart. Det fanns som sagt inget driv, karaktärerna utvecklades inte nämnvärt och det enda som egentligen var intressant var hur det hela hängde ihop. Vi fick veta mer om Maras och Noahs bakgrunder, vilket gjorde att man kunde knyta ihop säcken på ett bra sätt. Utöver detta känner jag faktiskt bara besvikelse.

Mot slutet blev det lite mer spänning men hela grejen med hur Mara och Noah hanterades kändes bara ”meh”. Det var liksom inte alls trovärdigt och jag kunde bara ifrågasätta alla val som gjordes där.

Detta var alltså en ganska trist avslutning på en annars bra trilogi, tyvärr. Jag hade hoppats på mer och vad jag har läst är jag inte den enda som är besviken på det här slutet. Jag tycker dock att ni ska läsa trilogin ändå, om ni inte redan har gjort det. Vem vet, ni kanske älskar slutet.

Mitt betyg: 2/5

Författare: Michelle Hodkin
Serie: Mara Dyer #3
Utgivningsår: 2014
Förlag: Simon & Schuster
Utläst: 7 maj 2017
Finns hos: The Book Depository | Amazon UK | Amazon US (Kindle)

Tidigare delar i serien:
The Unbecoming of Mara Dyer (Mara Dyer #1)
The Evolution of Mara Dyer (Mara Dyer #2)