I somras provade jag att lyssna på Mons Kallentofts första bok i Årstidsserien men jag gav upp efter ett par kapitel. Handlingen kändes inte jättespännande, för många karaktärer introducerades samtidigt och ja, det var inte riktigt min grej helt enkelt. För några dagar sedan blev jag sugen på deckare igen och tog därför tag i Kallentofts senaste bok ”Vattenänglar” som är en början på en ny serie om de fyra elementen och jag hoppades att den skulle vara mer i min smak.

Boken inleds med ett dubbelmord i en bubbelpool och ett litet barn som är försvunnet. Malin Fors och hennes kollegor vid polisen försöker i första hand hitta dottern och frågar runt på arbetsplatser, förskolan och hos barnets morföräldrar men inget spår. Och det var väl ungefär så långt handlingen hade kommit när jag gav upp boken efter 100 sidor.

Det var nämligen samma sak igen; handlingen var ljummen och det var för många karaktärer. Dessutom har jag sagt tidigare att jag inte gillar när åsikter lyser igenom och man som läsare påverkas av dem och i den här boken fullkomligt osar det av åsikter. Något annat som störde mig enormt var också upprepningarna.

Nej, jag och Kallentoft verkar helt enkelt inte höra ihop men det är inte hela världen. Det finns ju mängder av andra deckarförfattare som passar bättre och allt kan ju inte passa alla, så är det ju.

Författare: Mons Kallentoft
Sidantal: 416
Förlag: Forum Bokförlag (tack för rec-ex!)