Författarintervju: Niklas Natt och Dag

Så var det återigen fredag och denna veckan får ni möta författaren Niklas Natt och dag!

Hej Niklas! Du är aktuell med boken 1793. Kan du berätta lite kort om den?
– Det är en historisk roman som utspelar sig i Stockholm år 1793.

Lite längre, kanske?
– Vill du göra mig en tjänst, då?

Okej.
– Kan du föreställa dig en lämplig trailerröst? En klangfull bas. Lite hes kanske. Suggestiv. Jag tänker mig ett ihållande mollackord med mycket bas i bakgrunden. En malande bordun.

Vänta… okej. Redo.
– Mer än ett år har gått sedan mordet på Gustav III. Kronprinsen är omyndig, krigsåren har tömt stadskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoid. I oktober hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya. Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska komma att bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

”Winter is coming”, säger du?
– Jag har läst min beskärda del George RR Martin, tackar så mycket.

Hur har din process sett ut från idé till tryckt bok?
– Det tog nästan precis ett år att skriva det första utkastet, inklusive all efterforskning som krävdes. Jag har enorm respekt för den som vågar avsäga sig mer stabila uppdrag för att helt satsa på sin skrivprocess, men för egen del tordes jag inte, utan jobbade på kvällar och helger. Några veckor efter att jag börjat skriva gjorde två streck på en sticka gällande att jag och min hustru väntade vårt första barn, vilket gav en tydlig deadline. Jag missade den med tre månader. Så långt allt väl.

– Att få boken publicerad däremot, var en annan femma. Det kom en hel del refuseringar, både av autoreply- och lektörsutlåtandemodell (och jag vill framhäva hur tacksamma alla vi presumtiva författare har anledning att vara över det sistnämnda – en ren kulturgärning från förlagen, och mer att betrakta som en uppmuntran än ett avvisande). Första året var ett förlag tillräckligt intresserade för att ta ett personligt möte och föreslå omskrivningar – förenkling av språket från någonting som då låg närmare 1700-talssvenska på läsbarhetens bekostnad, samt uppmaning att trimma ner både de historiska detaljerna och diverse lyriska stycken där jag som debutant försökte spänna mina stilistiska muskler till max genom att verkligen beskriva skiten ur den där solnedgången, etc. Jag ombads skriva om några kapitel som – gissar jag – belägg för att jag var möjlig att samarbeta med, vilket jag gjorde samma helg som önskemålet kom. Går ju bra det här, tänkte jag, godtrogne stackare. Sedan gick allt i långbänk. Jag hörde av mig kvartalsvis men fick aldrig vare sig ja eller nej. Jag ansåg att de förslag jag fått var av ett sådant egenvärde att jag arbetade om manuskriptet i sin helhet i vilket fall som helst.

– Det tog en sommar, varpå jag skickade ut manuset igen. Trenden var tydlig: Begränsat intresse. Jag vill särskilt nämna en fascinerande mindfuck-refusering från ett större förlag, av den lakoniska sort där kontentan är ”tack men nej tack; obs, detta mejl går ej att besvara”. Denna typ av refus innehåller per definition inga utlåtanden om texten, vilket är frustrerande eftersom du omöjligt kan veta var ditt verk anses befinna sig på ett spektrum från, säg, ”det sämsta vi någonsin läst” till ”passar inte vår nuvarande utgivningsplan”. Just den här refuseringen nämnde i förbigående att manuskriptet inte var tillräckligt övertygande. Det höll mig vaken länge: Var just mitt manus inte övertygande? Eller är det en standardformulering? I händelse av det förstnämnda, vad var det som inte övertygade? Det får jag aldrig veta. Jag uppnådde till slut refuseringens nirvana, fann frid i att 1793 inte skulle komma att publiceras, men min summering var ändå att skrivandet icke desto mindre varit en fantastisk upplevelse, och en jag utan tvekan skulle göra om igen, på spekulation. Jag hade lärt mig så mycket, och det av folk som i slutändan inte skulle tjäna ett öre på sina goda råd.

– Ungefär då hörde ytterligare ett förlag av sig. Jag uppmanades skriva en version med ett antal förändringar, fann att även dessa var kompetenta förslag, gjorde så och returnerade. Tog ytterligare en sommar. Den versionen kom istället att antas av ett annat förlag, och där vidtog förstås fler redigeringsvändor.

– Det finns en idealiserad bild av det konstnärliga verket som en perfekt diamant som liksom komprimerats till perfektion av författaren ensam. Det finns vidare en nidbild av redaktörskap som en ovälkommen kommersialisering av den kreativa processen. I min erfarenhet är båda dessa föreställningar falska. Alla redaktionell inblandning jag upplevt under de lite mer än fyra år det i slutändan tog att färdigställa 1793, så långt det nu gått, har varit enormt positiv: Redaktören är en välvillig läsare med förmåga att identifiera problem med ett manuskript, och när redaktören är duktig nog vet du att hon har rätt: Du tyckte också att det där var ett problem, men du hoppades att du var ensam om det.

– Vidare gjorde redigeringsprocessen mig uppmärksam på alla osedda möjligheter en text innehåller bara parametrarna är tillräckligt många, och det kom som en lika komplett som underbar överraskning.

1793 är din debut. Vad var det som gjorde att du tog steget och bestämde dig för att skriva en bok? Är det något som har funnits sedan länge i bakhuvudet?
– Jag minns min uppväxt som ensam. Tack vare att mitt liv alltid varit fullt av böcker blev avsaknaden av umgänge aldrig ett problem: Den som läser har sällskap jämt. Det kom att betyda enormt mycket för mig – så pass mycket att mitt förhållande till litteratur är en aning dysfunktionellt än idag: Det finns inga lyckliga slut för mig, eftersom boken inte fortsätter, och jag har ibland svårt att förlåta en tillräckligt duktig författare för att det hon beskriver inte är verklighet. Icke desto mindre har det varit självklart för mig att det vilar en alldeles särskild magi över läsningen, en besvärjelse som låter dig höra inte sällan döda tanters och farbröders röster i ditt huvud oavsett tid och rum, ana deras personligheter och välkomna dem som en väldigt intim närvaro i ditt liv.

– Med den insikten stod det klart för mig att författare var det finaste någon kunde önska sig att bli, och det är det enda jag någonsin velat vara. Jag har försörjt mig på att skriva under hela mitt yrkesliv, men det var aldrig samma sak. Med tiden blev det också svårare och svårare att ta steget och börja skriva: Den som sträcker sig efter en livslång dröm kan upptäcka att den i själva verket är bortom räckhåll, och det var jag väldigt rädd för. Du riskerar en potentiellt förödande identitetskris, och folk har blivit vansinniga för mindre.

Just historiska deckare är det inte många som skriver. Hur kom du fram till det? Vad inspirerar dig?
– Som läsare tog jag så att säga examen från fantasy och science fiction till historiska romaner. Du som är uppfostrad av JRR Tolkien lär dig att kampen mellan gott och ont visst är behjärtansvärd, men det är också viktigt att det växer åkerfräken längs vägen mellan Fylke och Vattnadal (jag tillhör Ohlmarksgenerationen – Rivendell för er andra) och att de sånger som vissa figurer tidvis stämmer upp i må sjungas på fiktiva språk, men att syntaxen är klanderfri och att det finns en appendix där den som är intresserad kan kontrollera den saken.

– Samma exotism och kärlek till detaljer präglar den sortens historiska roman som jag själv uppskattar mest. Jag förälskade mig som ung i James Clavell, fascinerades enormt av hur spännande Patrick O’Brians tjugo böcker långa romansvit om Napoleonkrigen till havs kan vara utan att man begriper särskilt mycket av de tekniska termerna (”she was close-hauled on the starboard tack”, etc).

– Jag läste Umberto Ecos Rosens Namn som rätt ung, och älskade hur den romanen balanserar högt mot lågt: Litteratur förklädd till genrefiktion, så att säga. När jag var tretton var den ett rafflande seriemördardrama i ett munkkloster. Jag har läst om den två gånger sedan dess, och nya dimensioner har öppnat sig varje gång. Sist jag läste den var den mest intressant som en lektion i idéhistoria, i medeltida ecklesiastik och i humorns omstridda ställning inom den katolska kyrkans doktrin. Jag är ingen Eco – må han vila i frid – och kommer aldrig att bli, men där någonstans låg min ambition.

– Några andra tydliga referenser var Alan Moores magnifikt välefterforskade serieroman From Hell – om Jack Uppskärarens framfart i det viktorianska London, med grundpremissen något oväntat hämtad ur Douglas Adams böcker om Dirk Gently, där en holistisk detektiv endast kan lösa ett brott genom att lösa det samhäll i vilket det begåtts – och Cormac McCartys Blood Meridian, också den vilande på mycket nitisk historisk grund.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Om du menar där jag sitter och skriver på dagtid är det ett minutiöst arrangerat skrivbord fullt av små intressanta saker uppställda med optimal feng shui i åtanke: Mina Rubikskuber (en i färg och en monokrom) en guldfärgad tomte som visar långfingret signerad Ottmar Hörl, ett bokställ, en japansk tekanna på en ställning med värmeljus, en oidentifierad fisk av malkaraktär av gjutjärn, en transparent T20 för understöd vid svåra beslut. Väggarna är klädda i Clas Ohlsons version av Elfabokhyllor med trärena ekplan fulla av mina böcker, och inom räckhåll har jag en åttasträngad elgitarr, en sjusträngad elgitarr, en vanlig elgitarr, en tolvsträngad akustisk gitarr, en oktavmandolin, min basluta och min shakuhachi. Mitt emot mig sitter Fredrik Backman, på andra sidan om ett spegelvänt skrivbord av samma sort. Om han pratar i telefon och man sätter på Stravinskijs Våroffer i hörlurarna händer det ganska ofta att hans gestikulerande fria arm viftar i perfekt synk till musiken, vilket roar mig.

– Men om du menar den plats där jag huvudsakligen skrev 1793 är det en nedsutten begagnad fåtölj i Salatrakten som min svärmor klätt om i ett tyg som jag och min fru köpt själva men sedermera ångrat i hemlighet, där jag satt nattetid i beckmörker med en laptop på en kudde i knät medan jag dränkte ljudet av familjens snarkningar med en japansk noiseartist vid namn Merzbow.

Vad har du för planer framöver gällande skrivandet?
– Mitt enda mål med att skriva en bok var att förlaget skulle låta mig skriva en till, och så vidare. Jag hade inte nödvändigtvis tänkt mig en historisk bokserie från början, och skulle heller inte påbörja en fortsättning om jag inte hade en idé som jag tycker är bra nog att genomföra utan att någon ber mig. Jag snubblade händelsevis över en sådan idé i somras, men det jag skriver på för tillfället är något helt annat. Huruvida det blir en fortsättning handlar i viss mån om någonting så krasst som tillgång och efterfrågan: Jag inbillar mig att delar av mitt persongalleri har en framtid bortom bokens sista mening, och jag älskar deras miljö reservationslöst. Om gensvaret från bokens eventuella läsare antyder en nyfikenhet är det ett behov jag inte är främmande för att försöka tillfredsställa efter bästa förmåga.

Vilken bok skulle du vilja att alla läser innan de lämnar jordelivet?
– Vilken genomsadistisk fråga. Den senaste genuint omskakande läsupplevelse jag haft var Vladimir Nabokovs Pale Fire (denna vecka) och innan dess William Faulkners The Sound and the Fury (förra månaden). Hanya Yanagiharas A Little Life någon gång i våras, en bok som på många sätt inte borde fungera men som stick i stäv med all vett och sans fick mig att känna mig som om någon använt mitt hjärta som päronboll i lite mer än 700 sidor, i ordens bästa bemärkelse. Virginia Woolfs Orlando dessförinnan. Om någon tycker att jag börjar låta pretentiös nu vill jag även sjunga JK Rowlings lov och bekänna min i princip reservationslösa kärlek till Harry Potters universum. David Mitchells Cloud Atlas gillade jag mycket, och den är i viss mån inspiration till strukturen för 1793, även om det jag gjort förstås är långt mindre raffinerat.

– Det viktiga att inskärpa här är att det för min del inte finns någon form av eskapism som kan konkurrera med läsning, och jag önskar att det kunde vara så för fler, eftersom det finns mycket att säga om mervärdet. Jag läste ett av Ecos mer akademiska verk på ett flyg i våras – Kant and the Platypus – och slogs plötsligt av insikten att den utarmning av språket som försämrad läsförståelse innebär gör att våra barn riskerar att utestängas från en viss nivå av abstrakt tänkande. Idéer av en viss sort kommer bli svårtillgängliga för dem om de saknar ett system för att klä dem i ord. Men, för att vara mindre dystopisk: Att läsa Faulkner är som att få fyrverkerier skjutna rakt in i hjärnbarken. Hårstrån ställer sig på ända, adrenalin flödar fritt, tårar rinner. Minnet av läsningen är sedan ditt så länge du lever. Det finns inga datoranimerade drakar som kan konkurrera med det, och det kan jag säga med eftertryck eftersom jag sett alla sju säsonger av Game of Thrones precis som alla andra. Efter att ha läst böckerna, märk väl.

– Avslutningsvis vill jag tacka så hemskt mycket för dessa frågor. Jag har aldrig fått tillfälle att svara på något liknande förr, och det är möjligt att det ballade ur lite där då och då, för vilket jag i all ödmjukhet ber om läsarens förlåtelse och välvilja. Och om du inte vill läsa min bok, var då vänlig och läs någon annans.

Foto: Gabriel Liljevall

Annonser

One thought on “Författarintervju: Niklas Natt och Dag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s