Då var det fredag igen och ni vet väl vid det här laget vad det betyder? En ny författarintervju, precis. Idag får ni träffa Jan-Erik Fjell. Varsågoda!
—
Du är aktuell med boken Smugglaren. Vad kan du berätta om den?
– Kort sagt är Smugglaren en historia där norska småstadspolitiker möter internationella brott och det onda som omger det. Det handlar om det mörkaste som berör människor, och under min research pratade jag med poliser för att undersöka moralen. De berättade för mig om verkliga händelser som var så hemska att jag inte ens ville skriva om dem eftersom jag var rädd att min berättelse inte skulle bli trovärdig. Kriminallitteratur kan ofta vara grotesk, men verkligheten är mycket, mycket värre.
Vad har du fått för respons på boken?
– Den har varit bra. Det är några år sedan den kom ut i Norge (2012). Jag kommer ihåg att jag var väldigt exalterad eftersom föregångaren, Angivaren (publicerad i Norge 2010), var en stor framgång. Det var fantastiskt kul att bli jämförd med Jo Nesbø, i två veckor tills jag insåg att jag var tvungen att skriva en bok till. Och därför tog det sån tid innan Smugglaren kom ut.
Kommer det fler böcker om Anton Brekke?
– Ända sedan jag skrev Angivaren, har jag sagt att ” jag tar en bok i taget ”. Hittills har det blivit fem böcker om Anton Brekke, och jag skriver i dessa dagar på bok sex. Allihop kommer att släppas i Sverige.
Hur ser skrivprocessen ut från idé till tryckt bok?
– Jag måste först lära känna karaktärerna, och därför kan jag lägga månader på det. Men ofta ser jag en speciell scen utspelas och den vill jag skriva om, exempelvis när jag nästan var helt klart med Smugglaren såg jag något som kunde vara användbart till nästa bok. Det var en gammal amerikan som satt i en tågkupé. Tåget gick längs de långa slätterna i Montana, USA, och med stora berg med vita toppor i horisonten. Jag visste inte vart amerikanen hade varit, eller vart han skulle. Jag visste bara att jag skulle skriva om det. Därefter började jag fundera på handling och historia. Att fundera ut en bra historia är inte svårt, men handlingen är mer utmanande. Efter ett tag kom jag fram till vart amerikanen skulle, det gamla fängelset Alcatraz i San Francisco som nu är en turistattraktion. Jag försöker alltid skriva om något som intresserar mig. Angivaren (italiensk maffia) och Smugglaren (internationell crime) – är båda ämnen som oroar mig. Samma sak med Alcatraz.
– När det gäller hur jag skriver ser det lite annorlunda ut beroende på bok. Vissa böcker kräver mer planering än andra. Angivaren skrev jag i ett svep och när jag avslutade ett kapitel visste jag inte vad nästa skulle handla om. Smugglaren såg helt annorlunda ut och där hade jag en stor översikt över varje kapitel. Den var svårare att skriva, delvis på grund av temat.
Hur kommer det sig att du blev författare?
– Jag ville egentligen bli läkare, men jag var för dålig i skolan för det. Planen när jag var 22-23 år var i stället att bli lärare så jag började läsa till det, men då visade det sig att jag var för dålig för det också. Under mitt liv har jag alltid valt vägen med minst motstånd och jag gav vanligtvis upp om det blev för jobbigt. Efter skolan körde jag den långa vägen hem från Halden till Fredrikstad. Jag kände mig som en idiot och var ledsen. Hemma satt mina två yngre bröder och jag tänkte: ”Är det den här förloraren de ska se upp till? En som inte kan slutföra något?”.
– Att bli författare var aldrig någonting jag drömde om som liten, det bara blev. När jag var yngre tyckte jag inte om att skriva eller läsa men jag har alltid älskat att berätta historier. När jag då körde där mellan Halden och Fredrikstad tänkte jag ”Fuck it! Jag försöker skriva en bok. Hur svårt kan det vara?”. Tja, det visade sig att det var jävligt svårt men jag avslutade den. För första gången i mitt liv hade jag fullföljt något.
Vad skulle du ge för tips till andra som vill bli författare?
– Försök skriva lite varje dag. Och läs. Ge inte upp när du stöter på hinder. Jag har haft tunga skrivardagar – och veckor! – när det gäller alla mina manus. Jag har varit så nere att jag ångrat att jag slutade skolan. Jag har varit så nere att jag önskar att jag aldrig började skriva. Men det måste vara tungt. Det måste vara svårt. Det är då det blir bra!
Jag kunde ingenting när jag skrev Angivaren. Jag var helt tom. Därför skickade jag de 25 första sidorna av mitt manus till en norsk författare för att höra vad han tyckte. Han sa: ”det här kan du aldrig skicka in till något förlag!”. Jag blev helt förstörd och det tog mig tre veckor att ens skriva något igen. Till slut blev jag färdig och skickade in manuset till Juritzen Förlag. Samma år fick jag sedan Bokhandlarpriset för årets bästa bok och nu har den sålt i mer än 150 000 exemplar i Norge. Därför är mitt tips: Ge aldrig upp om du har en historia som du själv tror på!
Min norska kollega har ångrat sitt uttalande i efterhand.
När Melinda Storm tar över familjens släktgård kommer hon ett steg närmare sin dröm. Här, i den saltstänkta sommaridyllen Falkenberg, ska hon starta ett eget bed and breakfast. Planerna ger Melinda annat att tänka på än den katastrof som splittrat hennes familj. Här ska hon skapa något som består, som inte kommer lämna henne. Om hon bara får det där banklånet.
Hon ser tonårstjejen stå i ösregnet på tågperrongen, med armarna krampaktigt om ett spädbarn. Hon kliver på ett tåg och försvinner iväg. Men hon kan inte glömma tjejen …
För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världsomspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna.
Jag har förföljt henne de senaste dagarna. Jag vet var hon handlar sin mat, var hon lämnar in sin tvätt, var hon arbetar. Jag vet inte vad hon har för färg på ögonen eller hur de ser ut när hon blir rädd. Men det kommer jag göra.