Hovslagarlärlingen Madde Johansson trivs med sitt trygga liv i den lilla byn i Dalarna där hon vuxit upp. Livet lunkar på med jobb, chipskvällar i soffan och regelbundna ligg med exet Jonte, och på fredagskvällarna drar bästisen Klara med henne till hotellet för att dricka öl. Och det räcker väl så, eller hur?

När stockholmaren Niklas en varm sommardag blåser in i Maddes liv förändras allt. Hans ljusblåa ögon och smittande busighet får Madde att för första gången förälska sig. När sommaren går mot sitt slut väcks en stor fråga: ska Madde våga följa med Niklas tillbaka till storstaden och lämna sitt älskade Dalarna? Hur vet man var man hör hemma? Och finns det något att lära sig av idolen Janis Joplins budskap Try just a little bit harder?

Eftersom vi i år skulle semestra i Dalarna kändes det väldigt lockande att läsa den här feelgoodhistorien. Författaren kommer också att delta i årets digitala version av Feelgoodfestivalen så det kändes som att jag slog flera flugor i en smäll. Jag borde dock ha läst baksidestexten. Det kan hända att jag hade varit fortsatt sugen ändå men jag kanske inte hade haft samma förväntningar. Jag hoppades nämligen komma i lite Dalarna-stämning.

Till att börja med retade huvudkaraktären Madde och hennes nya pojkvän Niklas gallfeber på mig. Madde är så djupt inne i sitt bondeliv med allt vad det innebär att hon inte har hört talas om enkla saker som Niklas pratar om. Niklas å sin sida är en överklasstyp ut i fingerspetsarna och har aldrig hört talas om exempelvis folkrace. Båda har dessutom flera fördomar om den andra och det blir lite av en fars av det. Tanken är nog att man som läsare ska känna igen sig, eller tycka att det är humor men jag blir bara irriterad. Man kan inte ha stoppat huvudet i sanden såpass långt att man inte hört talas om vissa saker. Det är inte trovärdigt. Dessutom upplever jag ingen kemi mellan de två, utan får snarare känslan av en god vänskap.

Boken utspelade sig mestadels på landet i Dalarna, men det kunde ha varit vart som helst i Sverige. Vi fick ta del av Maddes stökiga stuga, Niklas andrahandsboende och sedan var det även en del av historien som utspelade sig i olika stall i och med Maddes jobb som hovslagarlärling. Jag är ingen hästtjej, men jag uppskattade i alla fall Kent. Han kändes som den typiska surgubben som till slut veknat och tagit Madde till sig. Deras relation var verkligen speciell men också riktigt intressant.

Bokens tema gillade jag, att våga välja det som känns rätt och att våga satsa. Jag tror att många har suttit där och inte vågat något och kanske ångrar de sig idag. Det är inte alltid det finns möjlighet att våga heller men ofta lär man sig något av det. Funkar det inte, så funkar det inte.

Summa summarum blev alltså att det här var en bok jag hade förväntat mig mer av. Jag hade hoppats på en genuin kärlekshistoria med Dalarna som bakgrund men nej, tyvärr. Jag hade helt fel förväntningar redan från början och då är det svårt. Om man är en hästtjej och/eller lever på landet kanske man känner igen sig mer i Madde och gänget. Boken var dock lättläst och gick snabbt att läsa.

Mitt betyg: 2/5

Författare: Karin Janson
Utgivningsår: 2020
Förlag: Printz Publishing
Utläst: 2 juli 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Hyllan | Villa Freja