En av höjdpunkterna på Feelgoodfestivalen var förstås när de brittiska feelgoodstjärnorna Lucy Diamond (Sue Mongredien), Sheila O’Flanagan och Lucy Dillon skulle samtala med Tara Moshizi. Jag hade ju lyckats få tag på en plats längst fram, vilket betydde att jag fick både bra bilder och var en av de första i signeringskön. Woho!
Lucy, Sheila och Lucy berättade dels om sina karaktärer, skrivandet men också om de böcker de är aktuella med just nu. Sheila berättade exempelvis att man kan göra mycket olika saker för att sedan kalla det ”research”. I hennes fall handlade det om smycken och när hon så fick prova ett halsband värt miljoner dollar insåg hon att hon aldrig skulle kunna köpa billiga smycken längre.
De berättade om hur karaktärerna blir som en familj eller vänner och att de nästan blir lite ledsna när de avslutar en bok. Lucy Dillon har dock precis avslutat en bok som kommer ut nästa år och där har hon gått tillbaka till Rachel och George (fr. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar) och deras liv nu. Svårigheten med det har varit att försöka komma ihåg allt hon skrivit tidigare om dem.
Tara pratade även om feelgoodgenren och att den ibland kan innehålla ganska mycket svärta och sorg. Hur balanserar man detta? Lucy Dillon berättade att hennes senaste bok hon skrev både startar och avslutar sorgligt men att där någonstans måste finnas utrymme för läsaren att känna glädje och hopp. Hon tycker det är viktigt att man som författare omfamnar alla delar i livet och samtidigt lever i nuet. Sheila menade att man inte alltid vet att man har lyckats balansera sorg och glädje. I hennes böcker handlar det ofta om att karaktärerna ska finnas deras inre styrka och ibland tar de fel beslut eller fel väg, men det är också det man lär sig av. Det måste inte alltid vara lyckliga slut, utan det räcker att karaktärerna känner hopp för framtiden vilket både Lucy Diamond och Lucy Dillon håller med om.
De pratade kort om julromaner, som är så stort i Storbritannien och som kommer mer och mer i Sverige. En av de stora skillnaderna är att Storbritannien sällan satsar på dessa som fysiska böcker utan de ges ut i e-boksformat. Här i Sverige vet vi ju att de kommer i fysiskt format, gärna inbundet.
Slutligen undrade Tara om författarna har tid att läsa något själva. Lucy Dillon berättade då att hon inte kan läsa medan hon själv skriver en bok. Allt hon hör eller ser tas in och kan bli en del av handlingen, även om det råkar vara någon hemlighet någon har berättat. Hon märker det dock inte själv utan det är först när boken kommer ut och samma vän ringer och utbrister: ”OH MY GOD!”. När hon inte skriver kan hon dock sluka två böcker om dagen. Sheila är inne på lite samma spår och kan inte läsa samma genre eller i närheten av den genre hon skriver, vilket ofta då blir non-fiction eller kriminalromaner, gärna något blodigt. När hon sedan skrivit klart sin bok läser hon andras inom samma genre.
Juliet har nyligen förlorat sin älskade man Ben. Endast trettioett år gammal och änka stannar livet för Juliet. Hon isolerar sig hemma och tillbringar dagarna framför teven. Desperat försöker hon följa råden i olika självhjälpsböcker och väntar förhoppningsfullt på den magiska ettårsdagen då hon enligt böckerna ska ha lämnat det värsta bakom sig. Hennes syster Louise lever ett på ytan perfekt liv. Hon är gift med framgångsrika egenföretagaren Peter, de har lilla sonen Toby och lever i ett snyggt, toppstylat hem. Men sedan barnet kom saknar Louise något i sitt äktenskap. När mamma Diane lyckas locka ut sin ena dotter, Juliet, på hundpromenader, först med den egna lilla terriern Minton och snart även med andra hundpersonligheter i grannskapet, börjar det hända saker. Utan att Juliet vet hur det gått till, har hon plötsligt ansvar för en mängd hundar, katter och krukväxter som behöver omvårdnad när ägarna är bortresta. Dessutom får hon energi över till att börja renovera det viktorianska hus som hon och Ben köpte tillsammans. Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har. Systrarnas vägar korsas under jakten på lycka och en attraktiv man kommer att spela en alltmer avgörande roll i sammanhanget.
Angelica slöt ögonen och drog in doften som huvudstupa förde henne tillbaka till sextiotalet, till femtiotalet – bonvax och träpanel och årtiondens damm som trampats in i golvet. Hon hade alltid haft känslan av att man här i Memorial Hall med lätthet kunde försätta sig tillbaka till den tid då den byggdes bara man dämpade belysningen och spela den rätta, långsamma valsen.
