Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve.
Foto: Eva Lindblad
Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.
Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant?
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.
Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.
Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!
I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.
Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.
Man försöker vara lyckad. Drömmer om att göra karriär. Samtidigt som man vill vara en superbra mamma och en perfekt sambo. Man fantiserar om ett frieri. Har man levt tillsammans med världens finaste man i sju år känns det naturligt att vilja stadga sig på riktigt. Särskilt när han är en attraktiv läkare som bara blir snyggare för varje år. Själv utvecklas man åt motsatt håll – väljer praktiska mjukisklänningar och har håret i hästsvans och släpar runt på en gammal skötväska med stora fickor istället för något avskalat elegant med snitsiga gulddetaljer.
Louise har fullt upp på jobbet där hon arbetar som redaktör på ett resemagasin. Hon känner sig redo för nästa karriärsteg. När chefen Manilla ger henne allt större ansvar växer hoppet. Louise tar flera egna initiativ och gör saker som hon tror att chefen ska uppskatta. Men tyvärr verkar Manilla inte alls gilla Louise kreativa upptåg och allt blir bara mer och mer komplicerat. Frågan är vad Manilla egentligen håller på med?
Louise pendlar från redaktionen i stan hem till villan i Åkersberga. Hämtar barnen på förskolan, inser att kylskåpet är tomt och smyger till McDonald’s. Igen.
Det är i det här läget som Louise längtar efter att få krypa tätt intill sin älskade Johan och höra honom viska att hon inte är helt misslyckad.
Men istället dyker det upp märkliga sms på hans mobil och när Johan byter lösenord på telefonen förstår Louise att detta inte kan sluta lyckligt. Eller?
I den här genren är det ofta så att man till viss del kan känna igen sig i en eller flera karaktärer och så även här. De flesta känner sig säkert misslyckade både en och två gånger, vi strävar efter karriärsmål och har förhoppningar inför framtiden med familjen och så vidare. Det är mycket vardag överlag i genren och det tycker jag om, särskilt eftersom det skildras från så många olika håll. En vardag för Louise i den här boken är inte samma som en vardag för en överklasstjej på Östermalm, men de kan likväl dela bekymmer och problem.
Det är första gången jag kommer i kontakt med Veronica Linarfve. Hon besökte Feelgoodfestivalen och just därför ville jag läsa denna boken innan dess. Det blev dock inte att jag gick på just det seminariet där hon pratade men jag är ändå nöjd med att ha läst denna. Den var snabbläst och väldigt lättsam, vilket passade perfekt just då. Detta är för övrigt första boken i en serie om Louise och än så länge har även en andra del kommit ut. Vi får se när eller om jag läser den men om jag vill tillbaka till Louises värld är det bara att plocka upp den.
Mitt betyg: 3/5
Författare: Veronica Linarfve Serie: Louise Locke #1 Utgivningsår: 2018 Förlag: Lind & Co Utläst: 10 augusti 2019 Finns hos: Adlibris | Bokus
I dagens lucka sponsrar Lind&Co med lite fina böcker till barnen. Det är dels boken Tittut, Sophie! som handlar om färger och där barnen får peka, känna och lyfta på flikar och dels Godnatt, Sophie där man också kan peka och känna. Böckerna är rekommenderade till barn mellan 0-3 och vill ni läsa mer om dem kan ni bara klicka på länkarna.
Två personer vinner varsitt bokpaket med Sophie!
Tävlingsregler – Vem skulle du vilja ge det här fina paketet till? Motivera kort ditt svar och glöm ej att ange en giltig e-postadress.
Tävlingen avslutas ikväll 23.59.
TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS TILL ÅSA B OCH TINA!
I den elfte luckan hittar vi Lind&Co som sponsrar med två titlar – Utan att släppa taget av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg samt Pratar så fort jag kan av Lauren Graham. Utan att släppa taget är en underhållande relationsroman där jakt, sex, sällskapslekar och spritindränkta nätter leder till såväl dråpligheter som tårfyllda samtal. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform. Att läsa den är som att titta på Gilmore girls, eller som att bli uppdaterad av sin bästa kompis: mycket skratt och roliga historier och, givetvis, mycket prat.
Två personer vinner varsitt paket med dessa härliga böcker!
Tävlingsregler – Motivera kort varför just du ska vinna dessa böcker och glöm ej att ange en giltig e-postadress.
Tävlingen avslutas ikväll 23.59.
TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS TINGELING OCH MIMMI!
Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore Girls, där hon i sju säsonger spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore Girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. I Jag pratar så fort jag kan bjuder Lauren på ett antal kapitel ur sitt liv – från uppväxten och de första trevande försöken i skådespelaryrket till när hon åratal senare frågar sig själv ”Har jag blivit någon nu, eller?”.
Lauren avslöjar också detaljer från sitt liv som singel i Hollywood och hur man hanterar att vara ”för gammal” vid fyrtiofem. Sist men inte minst finns utdrag ur den dagbok hon förde under inspelningarna av Ett år med Gilmore Girls.
Jag pratar så fort jag kan är en memoar i essäform. Att läsa den är som att titta på Gilmore Girls, eller som att bli uppdaterad av sin bästa kompis: mycket skratt och roliga historier och, givetvis, mycket prat.
Jag har inte sett Gilmore Girls innan utan tittade på serien först detta året. Jag blev såklart lika såld som alla andra, trots att det har gått så lång tid sedan serien sändes. Den har humor, bra och intressanta karaktärer och det är något med Stars Hollow och Lorelai och Rory som man liksom inte riktigt kan förklara. En gång fast – alltid fast? Hur som helst så blev jag vansinnigt nyfiken på den här boken när jag såg den i listan över kommande böcker.
Boken handlar om Lauren Grahams väg till idag, från servitrisjobb till auditions och såklart tiden med Gilmore Girls. Vi får bland annat läsa lite dagboksinlägg från senaste inspelningen och mer eller mindre få lite inblick i det hela igen. Trots att det inte var så länge sedan jag såg serien drogs jag ganska omedelbart in i det igen och kände att jag ville ha mer, mer, mer. Däremot kände jag att det var något som saknades i boken. Det kändes lite som att Lauren själv inte riktigt visste vart gränsen skulle gå. Hur personligt skulle hon skriva? Skulle hon fokusera på känslorna kring karriären eller bara karriären?
Sammanfattningsvis tyckte jag att boken var bra och jag kan rekommendera den om man gillar Gilmore Girls eller Lauren Graham. I annat fall tror jag dock inte att man kommer ha något stort utbyte av den och kanske ska välja en annan memoar eller biografi.
Tack till Lind&Co för recensionsexemplaret!
Mitt betyg: 3/5
Författare: Lauren Graham Utgivningsår: 2017 Förlag: Lind&Co Läst färdigt: 30 september 2017 Finns hos: Adlibris | Bokus
Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore Girls, där hon i sju säsonger spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore Girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. I Jag pratar så fort jag kan bjuder Lauren på ett antal kapitel ur sitt liv – från uppväxten och de första trevande försöken i skådespelaryrket till när hon åratal senare frågar sig själv ”Har jag blivit någon nu, eller?”.
nilmasbokhylla.com